Lic. Personlig Tränare/Fystränare - En Svensk Klassiker 2017 & 2018 - Hockeydomare OS 2018


@virrelovensno

Min förlossningsberättelse

Äntligen var dagen här, BF - måndagen 28:e oktober. Jag förstår egentligen inte varför vi räknar till BF dagen. Det är ju ändå bara ca 4-5% som föder på just BF. Inga känningar över huvud taget. Min rädsla var att behöva gå över och bli igångsatt efter 14 dagar överburenhet. Det hade jag inte så stor lust med. Men ingen bebis på gång. Under måndagen hade jag en hel del energi så det blev storstädning av huset, full fart hela dagen. Det kändes hur bra som helst, dock fortfarande inga känningar. Vädret hade visat sig från sin bästa sida med strålande sol, härliga höstdagar. Det påminde mig också om att våra fönster inte blivit putsade sen vi flyttade in för över två år sedan (!) Så ni kan ju gissa vad jag gjorde under tisdagen? Jajamän, putsade alla fönster. Vilken lättnad att kunna se ut. Fortfarande inga känningar. Efter två dagar med fullt ös här hemma var jag helt inställd på att ligga i sängen under hela onsdagen, mer död än levande.

Visst, det blev lite sovmorgon. Jag låg kvar i sängen och kollade på TV. Kände lite kraftigare sammandragningar och hoppades verkligen på att det här skulle vara ett tecken, vilket det å andra sidan inte heller behöver vara. Gjorde frukost som jag åt i sängen och var inställd på en dag i sängen. Jag hade nästan inte haft några sammandragningar under graviditeten, lite grann men inget ihållande. Det här satt i och blev mer regelbundet, om än långt emellan. Fortfarande inget som gjorde ont, utan det kändes.

Jag vågade nog inte hoppas på för mycket. Men hoppades givetvis på att det här verkligen var ett tecken på att det skulle starta. Jag åt lunch och fixade med tvätten. Nu började det bli tätare mellan vad det nu var, och jag fick liksom stanna upp i vad jag gjorde. Nu började jag hoppas en aning. La mig i soffan igen och började ta tid på hur länge det kändes och hur lång tid det var mellan. Klockan var runt 14 och nu var det regelbundet, även om ”värkarna” var korta. Värkarna blev lite kraftigare så jag fick koncentrera mig men kunde vara som vanligt mellan. Det var en konstig känsla också. Att det onda bara försvann.

Mannen kom hem från jobbet och han fick komma hem och byta om innan jag berättade hur jag upplevt dagen och att det eventuellt kunde vara något på gång. Han blev nervös och gick runt här i hemmet som en yr höna och fick ingenting gjort. Jag låg fortfarande i soffan och det hade blivit mer intensivt och värkarna hade ökat lite i längd. Framåt kvällen blev det mer intensivt och nu hade jag ändå haft regelbundna värkar sedan klockan 14. Vi ringde in till förlossningen vid 19 tiden för att rådfråga. Förklarade hur dagen varit och fick rådet att fortsätta vara hemma, men att vi var välkomna in. En timme senare hade det blivit kraftigare, så vi åkte in.

 
Vi kom in till förlossningen och träffade barnmorskan och blev uppkopplade till CTG och förklarade hur dagen varit innan jag blev undersökt vid 21 tiden. Undersökningen visade att det var på gång, öppen 2cm och 1cm kvar på tappen. Tidigt skede, men ändå, nu är det på gång. Nu är det bara en fråga om hur många timmar det kommer ta. Vi fick vara kvar på förlossningen om vi ville, eller åka hem. Vi övervägde båda alternativen och valde att åka hem. Man vet ju inte hur lång tid det tar. Det kan bli väldigt många timmar på förlossningen, vilket kanske inte är en jätterolig miljö att vistas i. Så vi åkte hem igen med citodon och sömntablett. Med vad kom det att hjälpa?

Vi kom hem igen, och gjorde iordning oss för natten och jag hoppades på lite sömn. Tabletterna hjälpte inte mot några värkar, men det kanske hjälpte till att vara avslappad mellan värkarna. De blev allt intensivare och jag fick verkligen andas mig genom. Kunde som sagt slappna av emellan. Jag kanske till och med slumrade till ibland. Timmarna gick och värkarna blev mer och mer intensiva, men fortfarande inte längre än 40-50 sekunder. Vid 04:27 ringde vi in för att rådfråga igen, och jag var inte riktigt med i matchen, då jag trodde att det var två timmar kvar till jag kunde ta nästa omgång av citodon. Men det visade sig att jag kunde ta dom när vi pratade med förlossningen. Så vi blev rådda att ta dom och se om det skulle hjälpa något. Värkarna blev mer och mer intensiva, så tabletterna hjälpte ingenting. Jag grät och ”skrek” om vartannat, så bara en halvtimme efter vårat samtal till förlossningen fick vi ringa in igen och nu var det bara att åka in. Kroppen hade verkligen börjat jobba ordentligt. Skakade i hela kroppen och värkarna kom att visa sig ha gjort jobbet.

Värkarna var så pass intensiva så vi fick parkera precis utanför ingången på förlossningens 30 min parkering. Vi kom in till förlossningen och blev inskrivna 06:00. Värkarna fortsatte och jag blev undersökt. Tappen var utplånad och jag var nu 6 cm öppen. När barnmorskan sa det blev jag överväldigad över det hela. Det är nu det händer. Nu är det liksom bara timmar kvar till vår skatt ska få se dagsljus för första gången. Värkarna var såpass intensiva så barnmorskan rådde mig att ta epidural. Jag hade hoppats på att jag inte skulle behöva, men var öppen för att ta det om det behövdes. Jag kände att jag inte riktigt visste varken ut eller in, så vi lyssnade på barnmorskan. Hon gick för att ringa narkosläkaren om epidural och mannen gick och parkerade bilen i P-huset. Kvar var jag och en undersköterska. Här blev det en övergång av värkar till att nu vill jag börja trycka. Det gjorde liksom inte ont på samma sätt. Barnmorskan kommer tillbaka med narkosläkaren och mannen kommer tillbaka. Jag blir undersökt för att se om jag kan ta epidural. Det visar sig att jag nu är fullt öppen, 10cm! Narkosläkaren tackade för sig och att hen inte behövdes. Vid den här tidpunkten är jag helt inne i mig själv och har ingen koll på hur många som befinner sig i rummet eller vilka det är.

  
Nu är bebis snart här!

 

Jag vet inte exakt när jag fick börja använda lustgasen, men det tog ett tag innan jag fattade hur man skulle använda den tillsammans med värken, och lyssnade inte så mycket på vad barnmorskan sa. Utan körde mitt ”eget” race. Men efter ett par värkar och vidare instruktioner av mannen fick jag till det, hur jag skulle använda lustgasen. Från intensiv smärta till att nu kunna samarbeta med kroppen. Häftig känsla. Bebisen sjönk ner i bäckenet och jag blev sjukt illamående och fick lov att spy. Tydligen är det här vanligt när bebis sjunker ner. Det blev bättre efteråt och inget mer illamående. Krystvärkarna var igång vid 07:50 och sen gick det hela väldigt fort. Vi fick en dialog med barnmorskan om hur vi ville ha det när bebis kommer. Jag ville inte få upp bebisen direkt utan ville att dom skulle torka av ordentligt innan. Hon förklarade då att det då tar en lite längre stund innan bebis kommer upp på bröstet och att vi ville titta könet själva. Strax är bebis här. Barnmorskan och jag samspelar. Snart är bebisen här. Hon håller emot och jag får försöka att inte trycka på för att minimera förlossningsskador. Frågar om jag vill känna bebisen, och det vill jag absolut inte göra. Koncentrerar mig in i det sista, och en sista kryst och bebisen är här. 08:22 kom vår lilla skatt. Jag tar några andetag, försöker samla mig, kollar på min man, och vi hör bebisskrik. Vilken känsla att höra det där lilla skriket av att bebisen får luft i lungorna för första gången. De torkar av bebisen och jag får upp bebisen på bröstet. Jag tittar på min man och frågar om vi ska titta vad det blev. Vi lyfter upp bebisen och ser att det är en liten kille som har kommit till oss. Efterföljande stund är helt magisk! Moderkakan, ”livets träd” kommer ut enkelt och vi njuter av vår kille medan barnmorskan fortsätter sitt arbete.

 
Vilken magisk stund !

 

Det är den sjukaste, men också den mest magiska upplevelsen jag upplevt! Detta också tack vare den fantastiska personalen på förlossningen. Jag kunde inte känna mig mer trygg än vad jag gjorde där och då! Jag är också tacksam för min positiva förlossningsupplevelse. Att allt gick så bra som det gjorde. 

 Helt klart den mysigaste frukosten <3
 
 i vecka 40+2 valde denna kille att komma till oss.
2019-10-31
3310g - 49cm
E L I A S
#1 - - Anna:

Vilken härlig läsning! Så skönt att allting gick så fint och bra! Jag upplevde min förlossning som helt fantastisk också! Det bästa som hänt mig var när Cecilia kom! En sån enormt stark kärlek!

All lycka till!

Svar: Men verkligen :) glad som sagt att jag fick en sån fin upplevelsen och helt klart det bästa som hänt oss <3kramar
virrej.se

#2 - - Maj-Britt :

Så härligt Stort Grattis till den superduper söta lilla pojken 🇸🇪

Svar: Tack så jättemycket 👶💙
virrej.se